top of page
  • Facebook
  • Instagram
  • YouTube

Blir vi friskare när vårt högre jag får ta mer plats?

27 juli
9 min läsning

Uppdaterat: 12 aug.

Person i lotusställning i ett fält i mjukt gryningsljus, med en ljuspelare längs ryggraden som symboliserar högre jaget i kroppen.

När vårt högre jag får ta mer plats i livet ?

 Jag tror inte att andlig utveckling botar sjukdom som ett piller. Men enligt min erfarenhet kan något annat hända: när vi låter mer av vårt högre jag – vår själs medvetande – leva genom oss, börjar vi ofta leva på ett sätt som ger kroppen bättre förutsättningar. Mindre kamp, mer vila, sannare val. Det är inte samma sak som ett löfte om bot. Men det är inte heller ingenting, faktum är att man ofta mår bättre i såväl kropp som själ och många gånger ger man dessutom kroppen hjälp att läka ut smärta och sjukdom.


Den här essän föddes ur en enda fråga – och jag har låtit den få ta den plats den förtjänar.


Kanske handlar läkning inte alltid om att bli av med något, utan om att sluta leva emot sig själv.


Frågan som startade allt

Den här essän började inte hos mig. Den började med min vän N.S.

Hon ställde en enkel fråga en kväll – en sådan där fråga som låter liten när den sägs, men som fortsätter leva inom en långt efteråt:

"Blir vi friskare från ohälsa och sjukdom när vi fylls mer av vårt högre jag? Hur påverkar det egentligen kroppen – ryggen, hjärntröttheten, allt det där man bär?" 

N.S. lever själv med en rygg som gör ont och en hjärntrötthet som ibland lägger sig som dimma över dagarna. Det är alltså inte en abstrakt, filosofisk fråga för henne. Det är en fråga ställd inifrån en kropp som är trött.


Med hennes tillåtelse har jag burit frågan vidare och utvecklat den. Grundidén är hennes. Reflektionerna som följer är mina – och det jag mött under många år av att sitta nära människor i förändring.


Så följ med mig i en tanke som började med en fråga.


Vad är egentligen det högre jaget?

När jag säger det högre jaget menar jag inte något som svävar ovanför dig, långt borta, i en annan värld.


Jag menar den del av dig som redan vet.

Den som är lugn även när tankarna stormar. Den som känner vad som är sant innan du hunnit argumentera för det. Den som inte behöver prestera för att vara värd något.


I mitt arbete beskriver jag ofta det högre jaget som själens medvetande – den stillare, klarare rösten under personligheten. Den finns inte utanför dig. Den finns djupare in i dig, under lager av skydd, anpassning och gammal smärta.


Ett andligt uppvaknande är, som jag ser det, inte att flyga iväg någonstans. Det är att den här delen av dig får ta mer plats i ditt vardagliga liv.


Tänk om utveckling handlar om att flytta in – inte bort

Här vill jag stanna länge, för jag tror att det är hela essäns vändpunkt.

Många andliga beskriver utveckling som en resa bort – bort från kroppen, bort från materien, upp mot ljuset. Som om det heliga fanns någon annanstans än här.


Men tänk om det är tvärtom.

Tänk om andlig mognad inte handlar om att lämna kroppen – utan om att själen väljer att flytta in i den.

Låt mig försöka säga vad jag menar med att flytta in, för det är lätt att det blir vackra ord utan fäste.


Att flytta in betyder att sluta leva strax ovanför sig själv. Många av oss lever liksom en decimeter upp – i huvudet, i planeringen, i det som borde göras – medan kroppen sköter sitt någonstans där nere, ofta obemärkt tills den protesterar. Att flytta in är att långsamt sjunka ner i sig själv igen. Att känna fötterna mot golvet. Att märka att man är hungrig innan man är utsvulten. Att notera att axlarna suttit uppdragna mot öronen i timmar.


Hur känns det? Ofta först som mer, inte mindre. Man känner tröttheten man tryckt undan. Man känner sorgen man haft för bråttom för. Det kan vara obekvämt, för kroppen bär allt vi inte hunnit möta. Men efter ett tag kommer något annat: en sorts närvaro. En tyngd i god mening. En känsla av att faktiskt vara här, inte bara passera genom sitt liv.


Och det märks i det lilla. Under de år jag arbetat med människor har jag sett hur det sällan börjar med stora uppenbarelser. Det börjar med att någon säger nej till en middag hon egentligen inte orkar. Att någon lägger ifrån sig telefonen en kvart tidigare. Att någon märker mitt i ett samtal att den här relationen tär – och för första gången inte pratar bort den känslan.


Det märks i relationer, för när själen tar mer plats blir det svårare att spela roller. Man orkar helt enkelt inte låtsas lika länge. En del band blir djupare. En del glesnar. Båda är en del av att flytta in.


Att förkroppsliga – embodiment – är ordet jag möter allt oftare. Lärare inom fältet talar om att den här tiden inte längre belönar att man vet saker andligt, utan att man faktiskt lever dem. Att kunskap i huvudet inte räcker; den vill sjunka ner i kroppen och bli sätt att leva.


Och det är där N.S:s fråga blir på riktigt intressant. För om själen verkligen börjar leva mer genom oss – vad händer då med kroppen den flyttar in i?


Nervsystemet, tröttheten och dimman

Det första jag vill säga, tydligt, är det här:

När mer av dig vaknar reagerar ofta kroppen först med trötthet – inte med kraft.

Många blir förvånade över det. De väntar sig lätthet, energi, klarhet. I stället kommer perioder av utmattning, hjärndimma, en känsla av att inte riktigt kunna landa. Och de tror att de gör något fel. Min erfarenhet är att det sällan är ett fel. Det är ett nervsystem som arbetar.


För att förstå resten av den här essän vill jag be dig hålla en enda tanke i handen hela vägen: kroppen försöker hela tiden hitta trygghet. Allt den gör – spänner, vilar, larmar, drar sig undan – är försök att skydda dig. När vi ser kroppen så, slutar dess signaler att vara fiender och blir budskap.


Lärare som arbetar med energi och medvetande beskriver samma sak: att skiften i medvetandet ofta åtföljs av mycket kroppsliga symtom – trötthet, oro, sömn som spretar, en känsla av att den gamla "tyngdkraften" inte längre håller. Rådet de ger är påfallande jordnära: vårda nervsystemet, jorda dig, vila. Inte pressa på mot mer.

Det stämmer med vad jag ser. När något stort rör sig i en människa behöver kroppen ofta mindre – inte mer. Mindre prestation, mer sömn. Mindre skärm, mer stillhet. Mindre "borde", mer andning. Ett nervsystem som äntligen får känna sig tryggt behöver inte längre hålla oss i konstant beredskap.


Så här långt är svaret på N.S:s fråga alltså inte ett rungande "ja, du blir frisk". Det är något ödmjukare: när själen tar mer plats ber kroppen ofta först om vila. Och att lyssna på det är i sig en sorts läkning.


Ryggen, hjärntröttheten och det långvariga

Låt mig återvända till N.S. Till hennes rygg. Till dimman som lägger sig.

Jag vill vara försiktig här, för det här är helig mark. Jag tänker inte stå och säga att en trött rygg beror på att någon inte är "andlig nog". Den sortens andlighet – där kroppen görs till ett moraliskt kvitto – har gjort mycket skada. Jag vill inte bidra till den.


Långvarig ohälsa har många orsaker. Fysiska. Medicinska. Ärftliga. Sådant som ingen mängd inre arbete bara löser upp.


Så nej – jag lovar inte N.S. att hennes rygg blir frisk för att hon vänder sig inåt. Det vore ohederligt, och det vore att lägga ännu en börda på någon som redan bär.


Men.

Jag har suttit nära väldigt många människor under väldigt många år. Och något återkommer, gång på gång, tydligt nog för att jag inte kan blunda för det.


Kom ihåg tanken vi bär: kroppen försöker hitta trygghet. En rygg som gör ont är inte alltid bara en rygg. Ibland är den ett nervsystem som spänt sig i åratal, som hållit emot, som väntat på att det ska bli säkert att slappna av. Och en hjärna som känns trött och disig är ofta en hjärna som fått bära för mycket vaksamhet för länge. Det förklarar inte allt. Men det förklarar mer än vi ofta tror.


Skillnaden mellan att lova bot och att utforska möjligheten

Det finns en viktig skillnad – och hela den här essän vilar på den.

Att lova läkning är att säga: gör det här, så försvinner din sjukdom.

Att utforska möjligheten är att fråga: kan en människa som börjar leva mer i linje med sig själv skapa bättre förutsättningar för sin kropp?

Det första är ett löfte jag aldrig ger. Det andra är en fråga jag tycker är värd att ställa på allvar.


För titta på vad som ofta händer när någon börjar låta sitt högre jag ta plats – och lägg märke till hur allt återkommer till kroppens sökande efter trygghet:

  • De sover bättre, för de bär mindre inre kamp in i natten. Ett nervsystem som fått lägga ner vapnen vågar äntligen släppa taget om vakenheten.

  • De sätter gränser – och det är sällan bara en social handling. Varje äkta gräns säger till kroppen: du är trygg, jag skyddar dig nu. Och det kroniska stresspåslaget sjunker.

  • De slutar tvinga sig genom sådant som tömmer dem.

  • De börjar röra sig, äta och vila på ett sätt som kommer inifrån, inte från prestation.

  • De släpper gammal skuld och sorg som suttit spänd i kroppen i åratal – ofta just i ryggen, i axlarna, i käken.


Inget av det här är magi. Det är nervsystem, återhämtning och stress – helt vardagliga saker. Men riktningen kommer från något djupare: från att sluta leva emot sig själv.

Och en kropp som inte längre lever i konstant larmberedskap får ofta – inte alltid, men ofta – bättre förutsättningar att hitta mer balans. Ibland i smärtnivå. Ibland i ork. Ibland bara i hur det känns att vakna på morgonen.


Det är inte samma sak som bot. Men för många är det skillnaden mellan att överleva sin dag och att kunna vara i den.


Att leva det man innerst inne vet

Här kommer kanske essäns hjärta. Och det här är något jag själv ofta återkommer till.

Jag tror att en av de största källorna till tyngd i en människa är avståndet mellan det hon vet innerst inne och det hon faktiskt lever.


Att veta att man behöver vila – och ändå driva på. Att känna att en relation tär – och ändå stanna kvar av plikt. Att längta efter stillhet – och ändå fylla varje lucka med brus.


Det avståndet kostar. Och kroppen är ofta den som skickar räkningen: i ryggen, i axlarna, i en trötthet som ingen sömn riktigt når. För så länge vi lever emot vår egen sanning kan nervsystemet aldrig riktigt slå av larmet. Något i oss vet att vi inte lever tryggt i oss själva.


När det högre jaget får ta mer plats krymper det avståndet. Man börjar leva närmare det man redan vet. Och jag har sett, gång på gång, hur mycket som kan lätta i en kropp när en människa äntligen slutar förhandla med sin egen sanning.


Kanske är det där N.S:s fråga landar. Inte i "blir jag frisk?", utan i något mildare och samtidigt större:

Vad skulle hända i min kropp om jag levde lite mer i linje med det jag djupast vet är sant för mig? 

Ett öppet slut

Jag lovade i början att inte ge dig ett färdigt svar. Det tänker jag hålla.

För jag vet inte om N.S:s rygg kommer att göra mindre ont. Jag vet inte om dimman lyfter. Det vore respektlöst mot både henne och sanningen att låtsas att jag gjorde det.


Men jag vet det här:

Att låta själen leva mer genom oss gör oss sällan omedelbart starkare – men ofta långsamt sannare och betydligt friskare även om man inte får 100 % bot. Och i det sanna finns ibland en sorts vila kroppen inte fått på länge.


Så jag återvänder dit vi började. Till N.S:s fråga.

Blir vi friskare när vårt högre jag fyller oss mer?

Jag vet fortfarande inte.

Men jag vet att jag inte längre ser kroppen som ett hinder för själen. Jag ser den som platsen där själen längtar efter att få leva fullt ut.


Och kanske är det där läkningen börjar – inte i att bli någon annan, utan i att äntligen sluta leva emot den man redan är.


N.S. – tack för frågan. Jag har fortfarande inte hela svaret. Men jag bär den vidare, och jag är rikare för att du ställde den. Kanske någon av mina följare och läsare har svar ❤️


Läs också


Om författaren

Sky Aurelia är healer, meditationslärare och certifierad mindfulnessinstruktör. Hon arbetar utifrån sin tolkning av den peruanska healingtraditionen med fokus på healing, personlig transformation och inre balans.



Känner du igen något av det här? Du är varmt välkommen att lämna en kommentar eller höra av dig om du vill utforska frågorna vidare i en trygg och respektfull miljö. 🌸

 
 
 

Kommentarer


bottom of page